Förlossning.

Måndagen den 10 november runt lunch började jag att känna någon form av värk. Men tänkte inte mer på det eftersom jag hade blivit lurad med mer smärtsammare värkar än så några dagar tidigare och som sen hade avtagit. Runt 15.00 var jag ute och krattade ihop några lövhögar och värken försvann aldrig. Karro och jay kom sen över på fika och då började jag känna värkarna mer och mer. Jag sa inget utan satt och klockade i smyg. Jag skickade ett sms till johan som då var påväg till kungsängen, att han kanske inte behövde söla för nu börjar det hända något. Jag bara väntade på att fikagästerna skulle åka så jag kunde vila, duscha, sitta på bollen och bara försöka slappna av. Kl 18.00 åkte dom och jag tog pallen med mig in i duschen. Var ju tvungen att raka benen! Väldigt viktigt :) 

19.00 ringer jag förlossningen att det är på gång men hanterbart. Har då värkar med ca 3-4 minuters mellanrum. Dock inte så kraftiga. Johan är ju inte hemma än men jag kommer överens med barnmorskan att jag inte behöver ringa igen utan det är bara att åka när det är dags. Det är ju inte så lätt att veta när det är dags när det är första gången. 

Kl 21.00 är vi inne på förlossningen. Då har jag 3-4 värkar på 10 minuter. Medelintensiva och något oregelbundna som det står i journalen. Jag är öppen 3 cm. Man måste vara öppen 4 cm för att få bli inskriven. Så vi fick upp och gå lite, ta ett varv för att sen kolla igen. 
När vi kollade igen hade inget hänt. Bara smärtsammare värkar. Så vi fick åka hem. 
Johan somnar hemma och jag ligger bredvid och skriker. Det blir bara värre och värre. Duschar ett antal gånger, värmer en vetekudde och sitter på pilatesbollen. 

05.00 är vi tillbaka igen och vägen till Uppsala kändes som en evighet. Värkarna var ju nu mer smärtsamma men antalet lika många. Nu var jag öppen 4 cm så jag fick ett id-band och vi blev flyttade. 
Jag började direkt med lustgasen och det var skönt. 

Kl 9.15 får jag epidural. Men den ger ingen effekt. Så jag fortsätter med lustgasen och narkosläkaren får komma tillbaka. Eftersom mitt vatten inte hade gått så ville barnmorskan ta hål på hinnorna men inte innan jag var tillräckligt smärtlindrad. 

Kl 10.20 får jag en ny epidural och vilken skillnad. Äntligen kunde jag slappna av, gå på toa och dricka något. 
Barnmorskan tog hål på hinnorna och då ser dom att det är bajs i fostervattnet. Det betyder oftast att fostret är stressat där inne i magen. Någon gång under den här tiden får jag även feber och Sveas puls blir hög. Så mig ger dom antibiotika och alvedon. Svea får en liten knopp på huvudet som ska mäta hennes puls eftersom den jag hade på magen gärna ville flytta på sig hela tiden. Dom tog även prover på hennes huvud när hon låg i magen. Två gånger tog dom provet och andra gången såg hennes värden bättre ut så jag slapp det tredje. 
Här började dom även planera ett kejsarsnitt eftersom hon var stressad och var inte tillräckligt långt ner. Här är klockan runt 15.00 och jag är öppen 6 cm. 

Värkstimluerande droppet jag fick har dom nu stängt av eftersom det stressade på ännu mer. Just den biten med proverna, febern, antibiotika och kejsarsnitt gick så fort. Helt plötsligt står 6 personer i rummet och pratar om allt möjligt. Jag ligger och skakar av smärta och utmattning så allt det är mest en dimma. Jag ville bara att hon skulle ut. Då var det 4,5 timme kvar. 
 
Journalen hade inte så mycket mer anteckningar från kl 15.00 tills att hon är ute. Men lite kommer jag i håg. Jag får sitta på en pilatesboll och ändra läge ganska mycket eftersom jag började öppna mig mer och mer. Två timmar innan hon är ute tar min epidural slut. Så jag får börja med lustgasen igen. När jag ska sätta i gång och vila så börjar krystvärkarna. Johan trycker på knappen och barnmorskan Petra kommer in. Dom plockar fram varma handdukar och förbereder inför att bebisen ska komma. Vägen ut var den värsta smärtan och det går riktigt trögt. Petra får till slut slita ut Svea och jag hör ett skrik. Vilken känsla när vi fick se henne och titta att det var en tjej. Johan klippte navelsträngen och hon fick komma upp på mitt bröst. Vi hann med 4 skiftbyten på förlossningen och all personal var toppenbra. 

Kl 19.30 var hon äntligen ute! 




Kommentarer
Postat av: anna adanir

Men tänk när lilla Svea äntligen kom ut så är det värd all denna smärta :) Tur man glömmer fort!
Men som sagt det blev en långdragen förlossning, tur du är stark.
Kram

2014-11-23 @ 18:32:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: