Dagarna efter.

När Svea hade kommit ut fick Johan sitta och mysa medans jag tog en dusch. Sen åkte vi upp till BB. Där fick vi en varsin säng och ett litet babynest till Svea. Jag kunde inte sova på hela natten. Jag låg bara och tittade på henne. 

På morgonen när jag försökte amma så fick hon panik, hon blev helt röd och fick jätteansträngd andning. Dom började räkna hennes andetag och det var upp emot 120 i minuten. En nyfödd brukar ha runt 50. Så dom började ha ganska jämna kontroller på henne, ta lite extra prover och se om även hon fått en infektion eftersom jag hade det. Proverna såg bra ut men dom fortsatte att kontrollera henne och nya prover skulle tas.

 Hon hade det väldigt jobbigt med andningen under tiden och hon ville inte amma. Antagligen för att hon då fick ännu svårare med andningen. Men det enda dom tjatade om på BB var att jag skulle amma. Jag fick säga till alla, att hon vill inte hon bara skriker och kan inte andas. Personalen går och ny kommer in: " ska du amma nu?" Jag hade lust att slå dom allihopa. Det kändes ju som jag gjorde illa Svea och fick henne att må sämre. Så dom började koppmata, världens sämsta uppfinning tycker jag. Dom lutar barnet bakåt och häller i ersättning. Det mesta åker bara ut. Jag vägrade att koppmata, så personalen fick göra det. Jag ville ha en flaska så hon fick snutta på något. Men det fick man inte. 

På kvällen blev vi omplacerade till barnintensiven för att ha lilla Svea uppkopplad till en saturations och pulsmätare under natten. Hon skulle även få göra en lungröntgen. Som inte visade någonting. Så i två nätter låg vi på intensiven med henne fast i väggen. Så vi fick hjälpas åt att flytta runt hela tiden och hålla kolla på sladden. Personalen där var mycket bättre men fortfarande tjat om amningen. Dom valde hellre att sätta sond på henne i stället för att ge flaska eftersom det kan rubba amningen. Så vi matade våran pigga tjej med sond varannan timme i ett och ett halv dygn. På natten hämtade personalen henne och hjälpte oss. Men sista natten fick vi nog. Hon bara skrek efter att få snutta och skaffa mat på egen väg. Jag höll på att bli tokig och bad dom fixa fram en flaska. Tillbaka kommer Svea supernöjd och somnar hos mig. Vi ger henne flaska några ggr till och får sen ta ut sonden och åka hem. Den sista natten var värst, jag bara grät över att dom tyckte amningen var viktigare än att få henne mätt, nöjd och pigg just då och nu. "Jag struntar i om jag kan amma sen eller inte, jag vill att hon ska må bra nu". En hemsk natt var det.

Orsaken till andningen var den utdragna förlossningen och att hon blev stressad på vägen ut. Nu har andningen blivit bättre och hon är pigg. 

Jag gråter när jag ser den där bilden, jag tycker så synd om henne då. Det bar så skönt att få komma hem. 


Kommentarer
Postat av: anna adanir

Jag blir alldeles tårögd och läsa detta som ni varit med om, tur att du stod på dig.
Svea valde de som va bäst för henne, och det har ju fungerat bra.
Kram på er

2014-11-24 @ 14:19:14
URL: http://www.nattstad.se/annasvardag

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: